Att inte bli trodd

Psykiatrin är den mest eftersatta vårdformen av alla i Sverige. Sedan ”reformen” i slutet av 80-talet så har tillgången till specialister sjunkit som en sten. Numer är specialister inom psykiatrin ovanlig. Men priset är detsamma.

Trots ”reformen” som syftade till en större tillgänglighet i öppenvården och hjälp i hemmet genom kommunens försorg, så är det säkert tiotusentals individer som bara hänger kvar vid randen av stupet och kan falla när som helst.

Den psykiatriska akutvården är överbelastad. En läkare är vanligtvis i tjänst och väntetiderna c:a 6- 8 timmar. När dessutom jourmottagningen gör egna prioriteringar av vilka de anser behöva komma in först uppstår en enorm frustration hos de som har väntat i timmar.

Det har uppstått en kultur där den som är mest utagerande belönas genom att gå före andra som sitter tysta och lider. Likaså har skådespeleri visat sig löna sig. ”Konstnären” Anna Odell ville göra ett prträtt av psykvården och hur omänsklig den är, genom att iscensätta en fejkad självmordsdemontration när hon klättrade upp på räcket på Västerbron och stod och vevade en stund tills polisen kom.

Därefter började det riktiga skådespelet. Hon bet och rev polismännen, sparkade och slog, spottade och skrek att hon hade aids. Naturligtvis kom hon omedelbart in på jouren där hon fick sprutor och blev nertvingad i bältesläggning. Helt enligt instruktionsboken för våldsamma patienter.

De som vid tidpunkten deltog i detta ”konstverk” ville definitivt inte låta sig intervjuas i samband med ett reportage om denna händelse. Man förstår dem.

Men vad ”konstnären” Anna Odell inte förstod, eller snarare brydde sig om, är att hennes uppsåt skadade förtroendet mellan patient och vårdpersonal kanske för all framtid.

Redan innan spektaklet upplevde många som mådde dåligt, att de inte blev trodda, eller att man prioriterades bort. Efter Odells ”konstverk” har situationen blivit än värre. Personalen kan ju mycket väl tänka om någon börjar uppträda hotfullt att det bara är ett skådespel.

Att inte bli trodd, eller att ens problem negligeras, är i ett bräckligt tillstånd en riktig kalldusch. Visserligen får man träffa en läkare i tio minuter, men det hela utmynnar ofta i att man får söka upp primärvården för vidare kontakt. Svårast har de patienter som verkligen mår dåligt men har svårt att uttrycka det. Så dåligt att de knappt kan komma ihåg sitt personnummer.

Nerskärningarna på psykvården är ett typiskt tecken i tiden. De grupper som har sämst status tilldelas minst resurser. De högljudda barnfamiljerna badar i bidrag och insatser. Och detta trots att de lever i en förhållandevis god miljö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s