Psykiatrisk vård

psyk psykhus

Alla kan vi bli drabbade av psykiska sjukdomar och tillstånd. Depression är en folksjukdom, sömnlöshet en annan. 25 procent sägs någon gång i livet drabbas av depression. Men mörkertalet är stort.

Men psykvården har också blivit sjuk. Tillgängligheten och uppföljningen av psykiatriska tillstånd är minst sagt bristfällig. På mottagningar är utbildade psykiater få. Istället hyr man in stafettläkare med noll kompetens i psykiatri. Det hela har utvecklats till en samhällsfara. När människor inte får en adekvat behandling, kan konsekvenserna bli katastrofala.

Visst lät det fint i slutet av 80-talet att psykvården skulle genomgå en rejäl ansiktsbehandling. Man lade ner de gamla skräckfyllda mentalsjukhusen men man hade ingenting som vägde upp dessa. Tusentals, kanske tiotusentals människor blev lämnade i sticket efter det att de hade ”bott in sig” på sjukhusen. Nu skulle de klara sig själva med hjälp av kommunen ifråga. I kommunerna fanns naturligtvis ingen kompetens eller ens vilja att utöka sina redan ansträngda budgetar. Det hela slutade med att massor av människor antingen tog livet av sig, hamnade i missbruk och sedan gatan. Majoriteten av de hemlösa idag är psykiskt sjuka. Det är fullständigt oacceptabelt och en skam för ett land som kallar sig för Välfärdsstat

Visserligen bygger man nytt. Det nya Psykiatrins Hus i Uppsala kostade 1 miljard (1.000.000.000 kr). Sedan kom sparbetingen. Psykhuset är för övrigt en ren mardröm även för den högst normale. Enorma outnyttjade och tomma, kliniska ytor. Från mottagningarnas slussprincip(!) ser man ner på den nästan tomma ytan. Inga stolar finns, bara korridor och en bro över den undre, öppna ytan. Det är kallt, sterilt, kliniskt och människofientligt.

Patienter på avdelningar högst upp i Huset blir bara sämre av vistelsen. De får ångest och självmordstankar och ingivelser att hoppa från de vassa och fyrkantiga murarna. Dessa har så förstärkts med okrossbart glas.

Om man bygger ett hus för en miljard präglat av tomhet och öken, vem har man byggt det för? Jo, grandiosa makthavare som betraktar skattepengar som sina egna. Utan någon som helst realism, kompetens eller vanligt folkvett. Återigen uppstår frågan: Bör vi har politiker som beslutar om svensk sjukvård?

Enkelrum blev snabbt dubbelrum

Hyset, som jag väljer att kalla det, har visat sin otillräcklighet med råge. Otillräckligt, helt enkelt att det inte finns nog vårdplatser. Detta höga ideal, att varje patient ska få ett eget rum, hur rimligt är det på en skala? Vem som helst med lite grå celler också kan gott förutsäga vad som händer. Nej, eftersom det bara finns enkelrum och 10 patienter genast behöver slutenvård på en avdelning med 7 enkelrum, så måste man ”prioritera bort” dessa höga ideal.

Det har Hyset också varit tvungna att göra. Och… frågan är om inte detta var meningen från början. Varje enkelrum har tydligen två uttag för lampor, ett på var sida. Plus plats på väggen avsett för lampa.

Så nu placerar man alltså två patienter i varje enkelrum. Man har nu klagat på att det har blivit orimligt trångt, där man knappt har plats för att stiga ur sängen. Men, sjukhuset kanske resonerar som om: ”Ja, de ligger ju dagarna i ända ändå”.

En annan lätt aspekt på hur mänskligt det nya Hyset ter sig, är att samtlig personal, oavsett befattning, ska ha vita sjukhuskläder.  Ska du träffa en kurator eller en sällsynt psykolog så får du bereda dig på att möta en man eller kvinna i vit uniform. Varför? Den enorma bacillskräcken? Den eventuella svårigheten att en patient spottar och fräser och bits, för att inte tala om blod. AIDSSSS står det skrivet i pannorna på de där krakarna. Men förutom AIDS så är farorna hur många som helst. Hepatit (gulsot), stafylokocker och mördarbakterier, resistenta pneumokocker och så då alla dessa svininfluensor som tydligen skördar tusentals dödsfall per år.

Så då är det bättre att smittokällorna ligger tätt tillsammans i enkelrum. Ja, alltså det som man marknadsförde som enkelrum. En miljard. Och här är svenskarna SÅ tacksamma när de betalar skatt.

 

Underläkare vägrade skriva journaler

HALLAND: En vikarierande underläkare på psykiatriska öppenvården vägrade skriva journaler. Det upptäcktes först efter att 110 patienter hade avlagt besök. Läkaren fick sparken, men turerna omkring ”hur detta kunde hända” snurrar nu runt i verksamheten. Personalen antar att det inte har inneburit någon skada för någon patient. Frågan är om detta överensstämmer med sanningen. Som bekant skriver läkare ut medicin vilken kan vara högst olämplig och rent av farlig.

Man har dock vidtagit åtgärden att anmäla det hela som ett felsteg som hotar patientsäkerheten. När man säger att man inte tror att någon lidit skada, så är detta också ett brott mot patientsäkerheten. Det olämpliga i att ha underläkare inom specialistvården existerar på alla nivåer inom vården. När en patient får betala 350 kr för att träffa en specialist, så är det i princip rena lurendrejeriet att låta denne träffa en underläkare (alltså en AT-läkare som ännu inte är klar med utbildningen).

De oerhörda risker som dagens sjukvård utsätter patienterna för borde anmälas till en högre förvaltande instans. Någon av de 500 myndigheterna i Sverige borde kunna ta tag i detta. Folkhälsoinstitutet är en gammal kvarleva från 30-talet och Socialstyrelsen verkar mest syssla med meningslösheter där man kommer med pekpinnar hur folket ska paketera gamla uttjänta mediciner och sådant.

Att inte bli trodd

Psykiatrin är den mest eftersatta vårdformen av alla i Sverige. Sedan ”reformen” i slutet av 80-talet så har tillgången till specialister sjunkit som en sten. Numer är specialister inom psykiatrin ovanlig. Men priset är detsamma.

Trots ”reformen” som syftade till en större tillgänglighet i öppenvården och hjälp i hemmet genom kommunens försorg, så är det säkert tiotusentals individer som bara hänger kvar vid randen av stupet och kan falla när som helst.

Den psykiatriska akutvården är överbelastad. En läkare är vanligtvis i tjänst och väntetiderna c:a 6- 8 timmar. När dessutom jourmottagningen gör egna prioriteringar av vilka de anser behöva komma in först uppstår en enorm frustration hos de som har väntat i timmar.

Det har uppstått en kultur där den som är mest utagerande belönas genom att gå före andra som sitter tysta och lider. Likaså har skådespeleri visat sig löna sig. ”Konstnären” Anna Odell ville göra ett prträtt av psykvården och hur omänsklig den är, genom att iscensätta en fejkad självmordsdemontration när hon klättrade upp på räcket på Västerbron och stod och vevade en stund tills polisen kom.

Därefter började det riktiga skådespelet. Hon bet och rev polismännen, sparkade och slog, spottade och skrek att hon hade aids. Naturligtvis kom hon omedelbart in på jouren där hon fick sprutor och blev nertvingad i bältesläggning. Helt enligt instruktionsboken för våldsamma patienter.

De som vid tidpunkten deltog i detta ”konstverk” ville definitivt inte låta sig intervjuas i samband med ett reportage om denna händelse. Man förstår dem.

Men vad ”konstnären” Anna Odell inte förstod, eller snarare brydde sig om, är att hennes uppsåt skadade förtroendet mellan patient och vårdpersonal kanske för all framtid.

Redan innan spektaklet upplevde många som mådde dåligt, att de inte blev trodda, eller att man prioriterades bort. Efter Odells ”konstverk” har situationen blivit än värre. Personalen kan ju mycket väl tänka om någon börjar uppträda hotfullt att det bara är ett skådespel.

Att inte bli trodd, eller att ens problem negligeras, är i ett bräckligt tillstånd en riktig kalldusch. Visserligen får man träffa en läkare i tio minuter, men det hela utmynnar ofta i att man får söka upp primärvården för vidare kontakt. Svårast har de patienter som verkligen mår dåligt men har svårt att uttrycka det. Så dåligt att de knappt kan komma ihåg sitt personnummer.

Nerskärningarna på psykvården är ett typiskt tecken i tiden. De grupper som har sämst status tilldelas minst resurser. De högljudda barnfamiljerna badar i bidrag och insatser. Och detta trots att de lever i en förhållandevis god miljö.