Kommunal vård

Samtidigt som Landstinget har minskat utvecklingen av nytt, tillgänglighet och ansvarsområde, har kommunerna fått ett allt större ansvar för vården. En mängd av stöd- och hjälpinsatser har växt fram för människor med funktionshinder, gamla och andra vårdbehövande. I grunden har den kommunala servicen utökats kraftigt vartefter Landstingen abdikerat från sin roll som vårdgivare.

Nedläggningen av mentalsjukhusen innebar att denna typ av patienter nu finns inom den kommunala sektorn i form av gruppboenden, hjälp och vård i hemmet, mötesplatser med rehabilitering som mål, och personliga assistenter.  Kriterierna för vem som får vad baseras på patienternas diagnoser, inte behovet i sig!

Detta har inneburit en ren inflation av lämpliga och vårdinducerade diagnoser, helst så många som möjligt. Det finns exempel på patienter som har upp emot 10 diagnoser bara för att säkerställa att de får den vård de behöver. Men i den mån man kommer i fråga för hjälpverksamheten, så är den bra och nödvändig för många. Lågbetald personal, företrädesvis kvinnor, är engagerad och brinner för sitt uppdrag.

Äldreboenden är det som kostar kommunerna mest. Tidigare fanns ålderdomshem, hemsamariter och läkare på Landstingens bord. Men nu så har kommunerna övertagit verksamheterna och det fungerar… så där.

Bristen på utbildad personal och läkare är enorm i de olika vårdformerna. Det man kallade för vårdhem, långvård och ålderdomshem tidigare ingår nu som en del i det man kort och gott kallar för äldrevård. Detta har skapat en allmänt förvirrad situation där gamla med helt olika behov hamnar på samma ställe. Det finns många äldreboenden som fungerar som långvård fast det inte är tänkt så. Serviceboenden är för äldre som är mindre vårdkrävande är det tänkt. Men för att komma i fråga för ett serviceboende så kan förväntad kötid vara bortåt tio år! Det innebär att när den gamle äntligen blir aktuell för ett boende så har denne antingen avlidit eller är så pass dålig att det krävs betydligt mer och fler insatser. Ett slags modern ättestupa. Resultatet brukar ofta bli att äldre får vård på Landstingens medicinavdelningar i stället. Dessa avdelningar är idag så överbelagda så patienter ligger i korridorer och i alla tänkbara utrymmen. Naturligtvis så blir patientsäkerheten urusel och det är många som bara ligger och tynar bort.

Det är i mycket en myt att det finns för lite personal på äldreboenden. Det är snarare så att det råder brist på utbildad personal. I regel har en avdelning bara en sjuksköterska och några vårdbiträden. I övrigt består personalen av sådana som har jobbet som en övergång till t ex studier. I regel är den utbildade personalen äldre och den outbildade ung. Antalet utbildade minskar hela tiden. Läkare finns aldrig att tillgå på äldreboenden, detta oavsett vårdbehov. Det är Landstingets geriatrikkliniker som har läkare och dessa rycker ut som jour när patienter ligger dödssjuka på kommunala vårdhem. Istället proppar man i de vårdboende massor av mediciner, något som ständigt uppmärksammas men utan att läget förändras.

Insatserna för äldre kostar. Mycket. Mediciner kostar. Mycket. Byggnationer och hyra kostar. Mycket. De vårdboende får själva stå för kalaset till stor del. Det kostar dessa. Mycket. Så det som prioriteras ner är det som de beslutande tycker är mindre viktigt. Maten är i princip oätlig för en normalt funtad person. Den är tillagad kanske tio mil bort och inplastad och är i princip gammal när den ska ätas. På serviceboenden med relativt pigga patienter dras det ner på sådant som kaffe med bulle, ”onödiga” frukostägg och mellanmål. Kommunerna behöver pengar till annat som man inte har råd med. Den till bristningsgränsen tunga budgeten för kommunal verksamhet är inte rimlig i en tid när det samtidigt strömmar in flyktingar som kräver bostäder och bidrag i alla dess former och färger. Flyktingmottagandet är den kommunala post som kostar förhållandevis mest. Detta ger upphov till många frågor om ansvar och prioriteringar. Många sociala problem följer i flyktinginvandringens spår och de kommunala insatserna växer inom snart sagt alla sektorer. Det är inte rimligt. Kommunalt ansvar betyder i första hand att invånarna ska känna sig trygga och att inte skatterna tynger ner den enskildes budget i alltför hög grad.

De ansvarsområden som fungerar allra bäst i kommunerna är sannolikt barnomsorgen och kulturen. Visserligen är barngrupperna stora, men uppriktigt sagt: Har de inte alltid varit det?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s