Primärvård

Inger röker

Vårdcentralerna utgör majoriteten av det man kallar för primärvård, d v s öppenvård.  Dessa byggdes på 1970-talet och ersatte de tidigare läkarstationerna. Tanken var att så mycket som möjligt skulle samlas under samma tak: läkare, distriktssköterskor, sjukgymnast, arbetsterapeut, barnmorskor, plus även psykolog och kurator.

Men hur har det fungerat?

Svar: Det beror på var man bor. I de områden man brukar beteckna som utanförskapsområden med många invandrare, har tillgången till vård varit otillräckliga i förhållande till behoven. Invandrare söker i betydligt högre grad vård än infödda svenskar, dessutom behövs tolkar och utmaningarna i form av kulturella skillnader har många gånger inneburit svårigheter.

Men även där tillgången till primärvård har varit acceptabel så har den visat sig vara otillräcklig till sitt innehåll. En bruten handled kan t ex inte tas om hand på en vanlig vårdcentral, man har ingen  tillgång till röntgenutrustning. Resultatet har blivit att majoriteten åker in till akutmottagningarna, nästan oavsett svårighetsgrad på symptom.

Vårdcentralerna har även svårt att anställa läkare, istället befolkas de på många håll av s k stafettläkare, vikarier.  Som patient får man alltså nöjet att träffa en ny läkare vid varje besök och upprepa sin historia. Detta innebär naturligtvis risker för felbehandlingar och att viktiga symptomförändringar förbises.

När det gäller andra personalgrupper så börjar de bli allt sällsyntare på vårdcentralen. Såväl arbetsterapeuter, psykologer som kuratorer är numer en bristvara. Resursbrist är det ständiga svaret

Problemet med att patienten aldrig fick träffa samma läkare utan växla efter centralens egna scheman, försökte man sig på att åtgärda genom husläkarreformen i början på 90-talet. Genom att ”lista sig” på en läkare man själv hade valt ut, så skulle allt ordna sig. Jo, det fungerade. Om man hela livet skulle komma att bo på bara en plats…

Vårdcentralerna har kostat miljarder att bygga. Är det inte marmorplattor och glasstatyer, så är det panoramafönster och ”konstverk” kulturnämnden har klubbat ihop, vanligtvis i flermiljonklassen.

Trots att de senaste 40 årens erfarenheter av att större inte alltid är bättre (snarare sällan är bättre), så fortsätter man att upprätta skrytbyggen i syfte att ”samla allt på samma ställe”. Medan tillgången till snabb vård ytterligare har försämrats.

Är ytan viktigare än innehållet? Är patienter bara en ursäkt för att arkitekter ska få briljera.

Att få kontakt med den fina vårdcentralen via telefon i realtid är en omöjlighet. Numer så har alla offentliga vårdaktörer interaktiva telefonsvarare där man uppger slaviskt sitt personnummer (namn däremot ej nödvändigt), sitt telefonnummer och går igenom ”sex olika alternativ” som man får knappa in lämpligast på ”tonvalstelefonen”. Sedan ger så roboten dig en tid för uppringning av sköterska. Har du ringt kl 8 på morgonen får du en tid  tre-sex timmar senare.

Gamla människor är den grupp som har det allra svårast i den cyniskt präglade primärvården. En person som är född 1920 kan omöjligen förstå ett skvatt av de instruktioner han/hon får på telefonen. Det blir nästan som efter principen ”det naturliga urvalet”, endast de mest anpassningsbara överlever.

”Survival of the fittiest”: Var det detta som var idén bakom såväl ÄDEL-reformen som framväxandet av primärvårdens mastodontbyggen?

Primärvården i sin nuvarande form är en mastodont på lerfötter utan förankring i människors egna behov.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s